”Man måste kunna gå utan smink. Kan man inte leva utan smink är man för fåfäng. Om man måste dölja vem man är med smink så är det något fel.” Sådanna sorts saker känner jag en press på mig att säga till höger och vänster bara för att unga tjejer kanske hör mig prata eller läser min blogg. Men jag ska vara ärlig.
Nu har jag i flera veckors tid blivit gråtfärdig varje gång jag tittat på mitt osminkade ansikte i spegeln. Prickar och inflammerad hud är det enda mitt öga stirrat sig blind på. Inte på mina gröna ögon som jag annars är ganska nöjda med, eller mina läppar som jag ofta får komplimanger över. Utan på prickarna, eksemet, acnen. Vad det nu är som sakta men säkert tar över mitt ansikte. Jag blir ledsen och arg för att jag inte får visa mitt riktiga jag. Varje dag promenerar jag osminkad genom Umeå, och det är fan lika jobbigt varje gång. Inte för att jag känner mig ful, utan för att jag inte känner mig som mig själv.
Jag är ALL FOR naturlig skönhet. Mitt problem är dock att mitt ansikte inte känns naturligt för mig om jag inte får svepa lite mineralpuder över det. 30 sekunder är allt som behövs, efter det kan jag regera världen. Men mitt ansikte känns inte naturligt för mig med alla dessa prickar, för det är inte så här jag är född. Jag kan inte vara naturlig med min acne, för den är inte en del av mig.
Idag tog jag tjuren vid hornen och klampade in på ungdomshälsan. Sa att jag utan överdrift mår psykiskt dåligt över att jag måste svepa något på min nakna hud för att känna mig någorlunda mänskling. Säger att jag vet att det inte ser så illa ut som jag får det att låta, att jag vet att det finns de som har det mycket värre. Men säger att jag faktiskt inte står ut. Jag vill kunna vara mig själv, utan mineralpuder. Jag berättar att jag bytt previtivmedel flera gånger för att se om det är hormonelt, berättat om de miljoooooooontals krämer och rengöringar jag har provat med, matgrupper jag uteslutit- och hur inget någonsin fungerat.
(Det finns garanterat många av er som inte förstår vad jag pratar om då min acne inte syns speciellt mycket överhuvudtaget. Jag har haft tur i oturen att få acne som är väldigt lätt att sminka över. Min hud är inte speciellt bucklig, utan mer rödinflammerad. Jag är ofta slät i ansiktet, men är prickig och rödinflammerad. Ja, som en skiva salami. That salamiface thooooooooe).
Idag fick jag diagnosen acne och jag är lyckligare än någonsin. För att jag äntligen tagit tag i detta. Prickar ska fan inte få styra mitt liv. Nu väntas läkarbesök för att se vad som kan tänkas hjälpa att ta fram mitt riktiga jag.
